När dörrarna öppnades och Moa kom in blev jag orolig att mina armar skulle vika sig där jag satt med kameran längst fram. Det är alltid extra känslosamt när bruden kommer gåendes in mot altaret. Jag har lärt mig att hålla tillbaka tårarna för att inte sabba synen när jag filmar, men denna gång gick det inte alls. När jag i efterhand kollat på klippen ser jag att jag inte var ensam. Det var en entré och ett moment som i ett par minunter stannade tiden(?). Hon chockade alla med en gudomlig skönhet. Att Marcuz inte föll ihop som en pöl på golvet är ett testament på sann styrka.

Tack så mycket Moa & Marcuz att vi fick dela denna dag med er. Det var ett nöje från morgon till kväll. Ni är så omtyckta av era vänner och familjer, något vi verkligen förstår varför.